Den senaste tiden har man ofta fått en lite märklig, och för min den uppriktigt sagt nästan lite nostalgisk, deja vu-känsla av det kalla kriget. Och i SvD spekulerar man faktiskt om att Sovjet är på väg tillbaka.
Men så är det ju inte. Det som särskilde Sovjet var ju inte olika diktatoriska drag i största allmänhet, utan ett ekonomiskt system. Och det är inte på väg tillbaka.
"Analysen" i SvD är ytlig. Men har riktat in sig på olika sekundära drag och ignorerat den ekonomiska basen.
Någonstans kan jag dock känna en viss märklig tillfredsställelse över att en figur som Anders Åslund, som hjälpte Boris Jeltsin att återupprätta kapitalismen i Ryssland, idag skriker sig hes över hur besviken han är för att det inte blev den nykoloniala marionett till väst som han hade hoppats på.
Istället för en stat kontrollerad av västföretag avtecknar sig nu bilden av en farlig kapitalistisk konkurrent. Med en betydligt mer aggressiv utrikespolitik än vad Sovjet hade under sin slutfas. Ja, så kan det gå. George Bushs "nya världsordning" är slagen i spillor.
Det kan ge Vladimir Putin sympatier bland många ryssar, som av lätt förståeliga skäl inte riktigt stod ut med den servila västorienteringen under Jeltsin. Men det ändrar inte på det faktum att Putin är och förblir en reaktionär högerpolitiker. Som regerar i en stat där kapitalismen är återupprättad.
söndag 27 april 2014
tisdag 22 april 2014
NPAC i USA
Angående mitt förra inlägg, där jag liksom i ett antal andra inlägg om FNL-grupperna lyfter fram hur sekteristiska det "trotskistiska" RMF betedde sig vill jag ändå säga att i USA var det "trotskisterna" i Socialist Workers Party (SWP) som i praktiken ledde den breda antikrigsrörelsens mest framgångsrika gren - National Peace Action Coalition (NPAC).
Där drev de linjen att man helt skulle fokusera på kravet "Out Now" och bekämpade de som ville vrida rörelsen i sekteristisk riktning. "Out Now" betydde alltså att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Imdokina.
De lyckades få ut miljoner människor på gatorna bakom kravet "Out Now".
Lustigt nog bjöd DFFG i Sverige in en representant för NPAC för att tala vid Vietnamveckan april 1972. Han var medlem i SWP (och följaktligen trotskist), vilket jag lite elakt påpekade på mötet där jag uteslöts.
Men påpekandet var delvis poänglöst - det var ju inget bra försvar för hur RMF betedde sig i Sverige. Men en liten tankeställare kunde det kanske ha varit för de värsta anti-trotskisterna i DFFG.
I USA var det SWP som fick kämpa mot sitt lands (r):are - grupper som Spartacist League och Progressive Labor Party.
Jag skrev en lång artikel om antikrigsrörelsen i USA i Internationalen sommaren 1996, som jag kanske letar reda på och lägger ut här någon gång.
Vill också säga att samma SWP som spelade en så positiv roll i den amerikanska antikrigsrörelsen numera är en skugga av sitt forna jag och idag måste beskrivas som en konstig sekt. Världen förändras, tyvärr ofta till det sämre.
Där drev de linjen att man helt skulle fokusera på kravet "Out Now" och bekämpade de som ville vrida rörelsen i sekteristisk riktning. "Out Now" betydde alltså att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Imdokina.
De lyckades få ut miljoner människor på gatorna bakom kravet "Out Now".
Lustigt nog bjöd DFFG i Sverige in en representant för NPAC för att tala vid Vietnamveckan april 1972. Han var medlem i SWP (och följaktligen trotskist), vilket jag lite elakt påpekade på mötet där jag uteslöts.
Men påpekandet var delvis poänglöst - det var ju inget bra försvar för hur RMF betedde sig i Sverige. Men en liten tankeställare kunde det kanske ha varit för de värsta anti-trotskisterna i DFFG.
I USA var det SWP som fick kämpa mot sitt lands (r):are - grupper som Spartacist League och Progressive Labor Party.
Jag skrev en lång artikel om antikrigsrörelsen i USA i Internationalen sommaren 1996, som jag kanske letar reda på och lägger ut här någon gång.
Vill också säga att samma SWP som spelade en så positiv roll i den amerikanska antikrigsrörelsen numera är en skugga av sitt forna jag och idag måste beskrivas som en konstig sekt. Världen förändras, tyvärr ofta till det sämre.
söndag 20 april 2014
Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen
Den 26 november 1970 gick jag till KFML:s bokhandel Oktober för att köpa en broschyr. Den hette "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" (TFOV) och skulle få en stor betydelse för min politiska utveckling.
Det var en dag då jag redan var ganska så spänd. Dagen innan hade jag haft en hård konflikt med familjen. Jag hade stuckit iväg från min fars födelsedag och istället besökt några kompisar. För detta blev jag vederbörligen utskälld.
Det tog nog lite på mig, för jag var hemma från skolan den 26:e. Men på kvällen gick jag alltså till Oktober. Jag köpte TFOV och gick hem och läste.
Det här var inget spontant initiativ. TFOV var utgiven av Uppsala FNL-grupp och det var meningen att vi skulle studera den i Kungsholmens FNL-grupp.
Jag har haft bort det dagboksblad där jag skrev om mitt intryck, men jag minns att jag skrev något om att trotskisterna säkert var sekteristiska men att broschyren verkade onödigt hätsk.
Men den var mer än så, den var en de mest lögnaktiga skrifter som någonsin getts ut i den svenska vänsterrörrelsen. Och det vill inte säga lite.
De som vill få en bild av det hela kan ju läsa här. Där kan man läsa både TFOV, och flera svar till denna. Läs framförallt den oberoende vänsterakademikern Kaj Håkanssons "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen", och "Till kritiken av Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" av Martin Levander och Björn Johansson, två kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp. (Kenth-Åke Anderssons broschyr kan man ju också läsa, men den är lite för doktrinärt trotskistisk för att vara lika effektiv...)
Våren 1971 började jag fatta vidden av lögnaktigheterna. Jag läste de tre motbroschyrerna och blev skakad. Jag läste också ett försök till svar från Uppsala FNL-grupp, "Än en gång om trotskismens frontpolitik" (som tyvärr inte finns på nätet) som inte var speciellt övertygande - för att uttrycka det lite försiktigt.
Varför uppstod nu denna debatt? Jo, fem trotskister hade sökt medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Den KFML-styrda ledningen sköt på beslutet om deras medlemskap och startade en studiegrupp för att undersöka trotskismens historia. Det gjorde de huvudsakligen genom att läsa igenom ett antal stalinistiska böcker och broschyrer (inklusive protokollen från Moskvarättegångarna, även om de inte öppet användes i TFOV).
Det är inte förvånande att broschyrerna kom att vimla av lögner. Detta skakade om mig rejält.
Ja, jag visste att KFML de facto dominerade fronten, och jag visste att de var stalinister. Visserligen inte av den värsta typen, utan man läste Stalin genom Maos ögen, så att säga, och det mildrade det hela en del.. Men de ansåg att Stalin var "70 procent bra och 30 procent dålig", en bisarr beräkning som de fått från Kina.
Samtidigt gjorde KFML faktiskt stor nytta i DFFG. Jag har svårt att tro att DFFG skulle ha kunnat bli så stora utan KFML I förhållande till folkmängden var DFFG den största solidaritetsorganisationen med Vietnam , med det möjliga undantaget antikrigsrörelsen i USA (men den stödde inte öppet FNL). KFML använde inte sin styrka till att rensa ut alla andra. Tvärtom var de angelägna om att fronten skulle bli så bred som möjligt.
Men det fanns ett undantag. Och det var de rivaler inom yttersta vänstern som KFML ogillade. Den enda organisation till vänster om VPK förutom KFML som tolererades i DFFG var MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet), som låg mycket nära KFML.
Nu var det här inte riktigt lika illa som det såg ut. För många av dessa organisationer var bindgalna. Det var inte så svårt att motivera att de borde hållas utanför DFFG.
Men hur var det nu med "trotskisterna" i Sverige? När TFOV kom ut bestod de av två organisationer, Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. I januari 1971 slog de ihop sig till Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).
Från FNL-gruppernas utgångspunkt fanns det förvisso vissa rationella skäl till att vara skeptisk till dessa. När TFOV kom ut lutade "trotskisterna" åt åsikten att FNL-grupperna borde förvandlas till en socialistisk organisation. De var inte helt säkra på saken, men lutade som sagt åt det. DFFG skulle kunnat lösa det enkelt med att kräva att de skulle ta ställning mot dessa idéer som villkor för att få komma med. Men KFML hade ju en annan agenda. DFFG bestämde att alla "trotskister" skulle rsenas ut.
Den 30 maj 1971 togs ett principbeslut i Stockholms FNL-grupp att medlemskap i RMF var oförenligt med medlemskap i DFFG. Då hade redan RMF ändrat sig - de hade accepterat huvuddragen i DFFG:s enhetsfrontsmodell - dvs de ansåg att alla som stödde DFFG:s tre paroller (USA ut ur Indokina, Stöd FNL, och Bekämpa USA-imperialismen) skulle få bli medlemmar.* Trots detta slog resolutionen på mötet helt lögnaktigt fast att RMF ansåg att DFFG skulle förvandlas till en socialistisk organisation.
Det hjälpte inte att en RMF-medlem som var där förklarade att det inte var sant. Man tog "beslutet" om vad RMF "egentligen" tyckte i alla fall. Jag minns att jag blev vansinnigt upprörd-.
I själva verket hade jag från mitten av maj själv blivit RMF-sympatisör. Det var lite dumt, för trots att RMF ändrat sig om frontpolitiken var de - uppriktigt sagt. - ganska så sekteristiska.
Om jag hade kunnat tänka klart skulle jag nog ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som gått emot TFOV, men stannat kvar i DFFG som lojala medlemmar. Men min gradvist (och efter juni 71 språngvist) förvärrade psykiska hälsa gjorde att mitt omdöme inte var så klart.
Men även om RMF på flera sätt i praktiken var sekteristiska, var de ganska timida, ganska så små, och inget hot mot DFFG. DFFG skulle inte ha skadats om RMF hade fått bli medlemmar.
Men ödets ironi gjorde att det ungefär samtidigt som TFOV kom ut hade bildats en grupp som verkligen kom att skada DFFG. De var lika anti-trotskistiska som någonsin TFOV, de hyllade Stalin mer än vad KFML någonsin gjort. De kom efter ett tag till och med att tillverka små knappar med bilder av Stalin de fäste på sina jackor.
De hette KFML(r) och de började senhösten 1970 att på allvar försöka slå sönder DFFG och avskaffa enhetsfronten. De använde brutala metoder men de misslyckades. När de insåg detta bildade de SFIF (uttytt Solidaritetsfronten för Indokinas folk) som inte var en front utan errarnas utskott för Vietnamfrågor. Det var omöjligt att vara med där utan att vara medlem eller sympatisör till (r). Efter ett år lades SFIF dessutom ned.
Det är som sagt lite ironiskt. TFOV:s stalinistiska författare fantiserade upp ett avgrundslikt "trotskistiskt" hot mot solidaritetsarbetet. Men de visste inte att medan de höll på att skriva TFOV tornade sig ett verkligt hot upp. Från ett bindgalen sekt som var mycket mer stalinistiska än de själva var...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
* Om man ska se det mycket formellt skulle man faktiskt kunna hävda att från och med maj 1971 var RMF:s linje mindre sekteristisk än DFFG:s, eftersom DFFG för medlemskap dessutom krävde att man stödde ett ganska omfattande program (med en de facto dold KFML-agenda). Men det är mest formallogik - dels var det mest på papperet man måste stöda programmet i sin helhet, i praktiken kunde man ogilla stora delar av det utan att man riskerade uteslutning. Dels kombinerade RMF en icke-sekterism i teorin med en bisarr sekterism i praktiken - ex. vis att gå till demonstratoner, och där isolera sig genom att ställa sig i ett hörn med massor av röda fanor och egna "revolutionära" paroller!
Det var en dag då jag redan var ganska så spänd. Dagen innan hade jag haft en hård konflikt med familjen. Jag hade stuckit iväg från min fars födelsedag och istället besökt några kompisar. För detta blev jag vederbörligen utskälld.
Det tog nog lite på mig, för jag var hemma från skolan den 26:e. Men på kvällen gick jag alltså till Oktober. Jag köpte TFOV och gick hem och läste.
Det här var inget spontant initiativ. TFOV var utgiven av Uppsala FNL-grupp och det var meningen att vi skulle studera den i Kungsholmens FNL-grupp.
Jag har haft bort det dagboksblad där jag skrev om mitt intryck, men jag minns att jag skrev något om att trotskisterna säkert var sekteristiska men att broschyren verkade onödigt hätsk.
Men den var mer än så, den var en de mest lögnaktiga skrifter som någonsin getts ut i den svenska vänsterrörrelsen. Och det vill inte säga lite.
De som vill få en bild av det hela kan ju läsa här. Där kan man läsa både TFOV, och flera svar till denna. Läs framförallt den oberoende vänsterakademikern Kaj Håkanssons "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen", och "Till kritiken av Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" av Martin Levander och Björn Johansson, två kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp. (Kenth-Åke Anderssons broschyr kan man ju också läsa, men den är lite för doktrinärt trotskistisk för att vara lika effektiv...)
Våren 1971 började jag fatta vidden av lögnaktigheterna. Jag läste de tre motbroschyrerna och blev skakad. Jag läste också ett försök till svar från Uppsala FNL-grupp, "Än en gång om trotskismens frontpolitik" (som tyvärr inte finns på nätet) som inte var speciellt övertygande - för att uttrycka det lite försiktigt.
Varför uppstod nu denna debatt? Jo, fem trotskister hade sökt medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Den KFML-styrda ledningen sköt på beslutet om deras medlemskap och startade en studiegrupp för att undersöka trotskismens historia. Det gjorde de huvudsakligen genom att läsa igenom ett antal stalinistiska böcker och broschyrer (inklusive protokollen från Moskvarättegångarna, även om de inte öppet användes i TFOV).
Det är inte förvånande att broschyrerna kom att vimla av lögner. Detta skakade om mig rejält.
Ja, jag visste att KFML de facto dominerade fronten, och jag visste att de var stalinister. Visserligen inte av den värsta typen, utan man läste Stalin genom Maos ögen, så att säga, och det mildrade det hela en del.. Men de ansåg att Stalin var "70 procent bra och 30 procent dålig", en bisarr beräkning som de fått från Kina.
Samtidigt gjorde KFML faktiskt stor nytta i DFFG. Jag har svårt att tro att DFFG skulle ha kunnat bli så stora utan KFML I förhållande till folkmängden var DFFG den största solidaritetsorganisationen med Vietnam , med det möjliga undantaget antikrigsrörelsen i USA (men den stödde inte öppet FNL). KFML använde inte sin styrka till att rensa ut alla andra. Tvärtom var de angelägna om att fronten skulle bli så bred som möjligt.
Men det fanns ett undantag. Och det var de rivaler inom yttersta vänstern som KFML ogillade. Den enda organisation till vänster om VPK förutom KFML som tolererades i DFFG var MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet), som låg mycket nära KFML.
Nu var det här inte riktigt lika illa som det såg ut. För många av dessa organisationer var bindgalna. Det var inte så svårt att motivera att de borde hållas utanför DFFG.
Men hur var det nu med "trotskisterna" i Sverige? När TFOV kom ut bestod de av två organisationer, Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. I januari 1971 slog de ihop sig till Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).
Från FNL-gruppernas utgångspunkt fanns det förvisso vissa rationella skäl till att vara skeptisk till dessa. När TFOV kom ut lutade "trotskisterna" åt åsikten att FNL-grupperna borde förvandlas till en socialistisk organisation. De var inte helt säkra på saken, men lutade som sagt åt det. DFFG skulle kunnat lösa det enkelt med att kräva att de skulle ta ställning mot dessa idéer som villkor för att få komma med. Men KFML hade ju en annan agenda. DFFG bestämde att alla "trotskister" skulle rsenas ut.
Den 30 maj 1971 togs ett principbeslut i Stockholms FNL-grupp att medlemskap i RMF var oförenligt med medlemskap i DFFG. Då hade redan RMF ändrat sig - de hade accepterat huvuddragen i DFFG:s enhetsfrontsmodell - dvs de ansåg att alla som stödde DFFG:s tre paroller (USA ut ur Indokina, Stöd FNL, och Bekämpa USA-imperialismen) skulle få bli medlemmar.* Trots detta slog resolutionen på mötet helt lögnaktigt fast att RMF ansåg att DFFG skulle förvandlas till en socialistisk organisation.
Det hjälpte inte att en RMF-medlem som var där förklarade att det inte var sant. Man tog "beslutet" om vad RMF "egentligen" tyckte i alla fall. Jag minns att jag blev vansinnigt upprörd-.
I själva verket hade jag från mitten av maj själv blivit RMF-sympatisör. Det var lite dumt, för trots att RMF ändrat sig om frontpolitiken var de - uppriktigt sagt. - ganska så sekteristiska.
Om jag hade kunnat tänka klart skulle jag nog ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som gått emot TFOV, men stannat kvar i DFFG som lojala medlemmar. Men min gradvist (och efter juni 71 språngvist) förvärrade psykiska hälsa gjorde att mitt omdöme inte var så klart.
Men även om RMF på flera sätt i praktiken var sekteristiska, var de ganska timida, ganska så små, och inget hot mot DFFG. DFFG skulle inte ha skadats om RMF hade fått bli medlemmar.
Men ödets ironi gjorde att det ungefär samtidigt som TFOV kom ut hade bildats en grupp som verkligen kom att skada DFFG. De var lika anti-trotskistiska som någonsin TFOV, de hyllade Stalin mer än vad KFML någonsin gjort. De kom efter ett tag till och med att tillverka små knappar med bilder av Stalin de fäste på sina jackor.
De hette KFML(r) och de började senhösten 1970 att på allvar försöka slå sönder DFFG och avskaffa enhetsfronten. De använde brutala metoder men de misslyckades. När de insåg detta bildade de SFIF (uttytt Solidaritetsfronten för Indokinas folk) som inte var en front utan errarnas utskott för Vietnamfrågor. Det var omöjligt att vara med där utan att vara medlem eller sympatisör till (r). Efter ett år lades SFIF dessutom ned.
Det är som sagt lite ironiskt. TFOV:s stalinistiska författare fantiserade upp ett avgrundslikt "trotskistiskt" hot mot solidaritetsarbetet. Men de visste inte att medan de höll på att skriva TFOV tornade sig ett verkligt hot upp. Från ett bindgalen sekt som var mycket mer stalinistiska än de själva var...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
* Om man ska se det mycket formellt skulle man faktiskt kunna hävda att från och med maj 1971 var RMF:s linje mindre sekteristisk än DFFG:s, eftersom DFFG för medlemskap dessutom krävde att man stödde ett ganska omfattande program (med en de facto dold KFML-agenda). Men det är mest formallogik - dels var det mest på papperet man måste stöda programmet i sin helhet, i praktiken kunde man ogilla stora delar av det utan att man riskerade uteslutning. Dels kombinerade RMF en icke-sekterism i teorin med en bisarr sekterism i praktiken - ex. vis att gå till demonstratoner, och där isolera sig genom att ställa sig i ett hörn med massor av röda fanor och egna "revolutionära" paroller!
torsdag 10 april 2014
När de fyras gäng föll
Igår var jag på KB och tittade på DN från perioden då de så kallade "fyras gäng" föll i Kina. Denna benämning användes för /Maos hustru/ Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan, och Wang Hongwen, som alla hade varit ledande i kulturrevolutionen i Kina.
Deras fall (och arrestering) blev offentlig den 12 oktober 1976, men hade så vitt jag fattar skett nästan omedelbart efter Maos död.
Faktum är att jag mycket väl minns dagen som nyheten publicerades. Jag hade varit och hälsat på en kille jag kände i Farsta, och när jag kom tillbaka till innerstan såg jag kvällstidningarnas löpsedlar. Jag blev faktiskt riktigt glad. Jag hade ogillat "de fyra", och såg deras fall som något positivt.
Efter att ha läst kvällstidningarna gick jag till Kinavänsliga SKP:s bokhandel Oktober, mest för att se hur stämningen var där. Men jag märkte inget särskilt.
Själv var då mina åsikter om "de fyra" influerad av en kinesisk trotskist, som levde i exil i Hong Kong. Han hette Peng Shuzi och ansåg att den maoistiska fraktionen i Kinas Kommunistiska Parti var den mest stalinistiska, och att ett nederlag för dem skulle vara ett framsteg för Kina.
Det var en udda åsikt då, och idag tycker jag nog att den var en aning förenklad. Det fanns positiva drag också i kulturrevolutionen, men även idag anser jag att det var ett framsteg när "de fyra" föll. De stod (bland annat) för en bisarr kulturpolitik, där det mesta i kulturväg hade förbjudits, och det som var tillåtet nästan enbart var sterotyp revolutonspropaganda.
Inte nog med att "modern" "dekadent" västerländsk kultur var förbjuden, även klassisk kinsesisk kultur förbjöds. De enda länder Kina hade ett kulturutbyte med var Vietnam, Nordkorea, Rumänien och Albanien (och möjligen Kambodja). Det var en djupt impopulär politik, och bara några veckor efter att de fyra föll förklarade den nya ledningen att den skulle återuppta kulturutbytet med både Sovjetunionen och västländerna.
"De fyras" linje drabbade även vetenskap och forskning. 1987 träffade jag en kvinnlig kinesisk religionhistoriker, som berättare om hur religionshistoria som ämne hade förbjudits under "the so called cultural revolution", som hon uttryckte det, och hur hon själv hade deporterats till landsbygden.
De fyra föll utan något synbart motstånd. Det stöd de hade fått under kulturrevolutionen verkade helt ha försvunnit, Om man jämför hade störtandet av Liu Shaoqi under kulturrevolutionen lett till omfattande protester som under början av 1967 nära nog hade kastat in Kina i ett inbördeskrig. Men när de fyra föll verkade ingen protestera.
De fyra var nog mer populära i vissa vänsterkretsar i väst än i Kina. I DN kunde man förresten läsa ett uttalande av en italiensk feministggrupp som menade att utrensningen av de fyra var kvinnofientlig, och att Jiang Qing hade avsatts för att hon var kvinna. Det var lite underligt, de borde snarare ha protesterat mot att den enda kvinnan i KKP:s ledning hade fått sin position genom att hon var hustru till "den store rorsmannen" Mao.
I Sverige fanns en vänstergrupp som sörjde de fyra mycket djupt. Det var Förbundet Kommunist (där Anders Carlberg var ledande medlem). De hade under flera år stolt deklarerat att de stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet", dvs. "de fyra". Nu fick de inse att deras stora idoler verkade sakna allt folkligt stöd.
Observera att ingen 1976 hade en aning om de marknadsreformer som skulle komma senare - efter att Deng Xiao Ping i december 1978 lyckades manövrera sig tillbaks till makten. De flesta kommentatorer trodde 1976 snarare att de fyras fall skulle leda till att Kina skulle bli en mer "vanlig" öststat som skulle satsa mer på produktion och på modern teknik.
Men de fyras fall öppnade förstås dörren för Deng och hans marknadsreformer, men det var absolut inte avsikten från början. Och även så här i efterhand måste man nog se det som mycket positivt att de föll. Deras politik var en absurd återvändsgränd, och de kombinerade en pseudoradikal retorik, med försök till totalitär kontroll över livets alla områden.
Och vad gäller Kina idag så är kapitalismen inte totalt återupprättad, trots marknadsreformer. I viss mån har de fortfarande en planerad ekonomi, även om den är mycket fragmenterad. Utan denna planering skulle de senare årtiondenas ekonomiska framteg ha varit helt otänkbara.
Deras fall (och arrestering) blev offentlig den 12 oktober 1976, men hade så vitt jag fattar skett nästan omedelbart efter Maos död.
Faktum är att jag mycket väl minns dagen som nyheten publicerades. Jag hade varit och hälsat på en kille jag kände i Farsta, och när jag kom tillbaka till innerstan såg jag kvällstidningarnas löpsedlar. Jag blev faktiskt riktigt glad. Jag hade ogillat "de fyra", och såg deras fall som något positivt.
Efter att ha läst kvällstidningarna gick jag till Kinavänsliga SKP:s bokhandel Oktober, mest för att se hur stämningen var där. Men jag märkte inget särskilt.
Själv var då mina åsikter om "de fyra" influerad av en kinesisk trotskist, som levde i exil i Hong Kong. Han hette Peng Shuzi och ansåg att den maoistiska fraktionen i Kinas Kommunistiska Parti var den mest stalinistiska, och att ett nederlag för dem skulle vara ett framsteg för Kina.
Det var en udda åsikt då, och idag tycker jag nog att den var en aning förenklad. Det fanns positiva drag också i kulturrevolutionen, men även idag anser jag att det var ett framsteg när "de fyra" föll. De stod (bland annat) för en bisarr kulturpolitik, där det mesta i kulturväg hade förbjudits, och det som var tillåtet nästan enbart var sterotyp revolutonspropaganda.
Inte nog med att "modern" "dekadent" västerländsk kultur var förbjuden, även klassisk kinsesisk kultur förbjöds. De enda länder Kina hade ett kulturutbyte med var Vietnam, Nordkorea, Rumänien och Albanien (och möjligen Kambodja). Det var en djupt impopulär politik, och bara några veckor efter att de fyra föll förklarade den nya ledningen att den skulle återuppta kulturutbytet med både Sovjetunionen och västländerna.
"De fyras" linje drabbade även vetenskap och forskning. 1987 träffade jag en kvinnlig kinesisk religionhistoriker, som berättare om hur religionshistoria som ämne hade förbjudits under "the so called cultural revolution", som hon uttryckte det, och hur hon själv hade deporterats till landsbygden.
De fyra föll utan något synbart motstånd. Det stöd de hade fått under kulturrevolutionen verkade helt ha försvunnit, Om man jämför hade störtandet av Liu Shaoqi under kulturrevolutionen lett till omfattande protester som under början av 1967 nära nog hade kastat in Kina i ett inbördeskrig. Men när de fyra föll verkade ingen protestera.
De fyra var nog mer populära i vissa vänsterkretsar i väst än i Kina. I DN kunde man förresten läsa ett uttalande av en italiensk feministggrupp som menade att utrensningen av de fyra var kvinnofientlig, och att Jiang Qing hade avsatts för att hon var kvinna. Det var lite underligt, de borde snarare ha protesterat mot att den enda kvinnan i KKP:s ledning hade fått sin position genom att hon var hustru till "den store rorsmannen" Mao.
I Sverige fanns en vänstergrupp som sörjde de fyra mycket djupt. Det var Förbundet Kommunist (där Anders Carlberg var ledande medlem). De hade under flera år stolt deklarerat att de stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet", dvs. "de fyra". Nu fick de inse att deras stora idoler verkade sakna allt folkligt stöd.
Observera att ingen 1976 hade en aning om de marknadsreformer som skulle komma senare - efter att Deng Xiao Ping i december 1978 lyckades manövrera sig tillbaks till makten. De flesta kommentatorer trodde 1976 snarare att de fyras fall skulle leda till att Kina skulle bli en mer "vanlig" öststat som skulle satsa mer på produktion och på modern teknik.
Men de fyras fall öppnade förstås dörren för Deng och hans marknadsreformer, men det var absolut inte avsikten från början. Och även så här i efterhand måste man nog se det som mycket positivt att de föll. Deras politik var en absurd återvändsgränd, och de kombinerade en pseudoradikal retorik, med försök till totalitär kontroll över livets alla områden.
Och vad gäller Kina idag så är kapitalismen inte totalt återupprättad, trots marknadsreformer. I viss mån har de fortfarande en planerad ekonomi, även om den är mycket fragmenterad. Utan denna planering skulle de senare årtiondenas ekonomiska framteg ha varit helt otänkbara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)