"This pope needs an exorcism". Det är endast ett av de många utfall som finns på ett filmklipp man kan lyssna på här om hur många högerrepublikaner i USA reagerade på påvens besök.
Han kallas för "anti-kapitalistisk", "marxistisk" och "farlig".
Ändå kommer han förstås inte i närheten av de utfall mot de rika som man kan läsa i Bibeln, från bland annat Jesus och hans bror Jakob.
Men det enda sätt som påven på allvar skulle kunna blidka vissa delar av USA-högern vore förstås om han helt övergav Jesu lära, och istället anslöt sig till Milton Friedmans.
tisdag 29 september 2015
torsdag 24 september 2015
Den brittiska överklassens diskreta charm?
Den som inte har läst om de senaste skandalerna om toryledaren David Cameron kan läsa något om dessa här.
Man kan bara sucka. De säger en del om stora delar av den brittiska överklassens obehagliga själsliv, eller vad man nu ska kalla det. En av de äckligaste sakerna är nog berättelsen om hur dessa unga rika män roade sig med att bränna 50-dollarssedlar framför urfattiga hemlösa.
Man lär sig en del om förakt mot de fattiga, men också om bisarr ritualisering både med och utan sexuella inslag. Ett fenomen som, åtminstone indirekt, nog kan ses som relaterat till det, höll jag på att säga, närmast rutinmässiga och kontinuerliga nedtystandet av berättelser om sexuella övergrepp.
Läs gärna dessa inblickar i hur många av de superrika som styr Storbritannien "tänker", fungerar, och sysslar med när de vill ha "roligt".
Är det förresten någon som vågar tro att detta är något väldigt unikt för just Storbritannien?
Man kan bara sucka. De säger en del om stora delar av den brittiska överklassens obehagliga själsliv, eller vad man nu ska kalla det. En av de äckligaste sakerna är nog berättelsen om hur dessa unga rika män roade sig med att bränna 50-dollarssedlar framför urfattiga hemlösa.
Man lär sig en del om förakt mot de fattiga, men också om bisarr ritualisering både med och utan sexuella inslag. Ett fenomen som, åtminstone indirekt, nog kan ses som relaterat till det, höll jag på att säga, närmast rutinmässiga och kontinuerliga nedtystandet av berättelser om sexuella övergrepp.
Läs gärna dessa inblickar i hur många av de superrika som styr Storbritannien "tänker", fungerar, och sysslar med när de vill ha "roligt".
Är det förresten någon som vågar tro att detta är något väldigt unikt för just Storbritannien?
måndag 21 september 2015
Män♡SD = sant?
Letar igenom siffrorna för SD i den nya SIFO-undersökningen. För att hitta alla siffror får man kolla på flera tidningars webbsidor. Men om jag sett rätt ser det ut så här. 25, 5 procent av männen röstar på SD och SD är det största partiet bland män. 18 procent av alla röstar på SD, medan ungefär 10 procent av kvinnorna röstar på SD.
Skillnaden mellan könen är anmärkningsvärt stor, och olustig för mig, som (återigen!) får en lite svindlande känsla av att jag så att säga har fel kön.....
PS. Skulle gärna se hela undersökningen nånstans, med alla partiers procent hos båda könen, men den går inte att hitta, inte heller på SIFOs hemsida.
Skillnaden mellan könen är anmärkningsvärt stor, och olustig för mig, som (återigen!) får en lite svindlande känsla av att jag så att säga har fel kön.....
PS. Skulle gärna se hela undersökningen nånstans, med alla partiers procent hos båda könen, men den går inte att hitta, inte heller på SIFOs hemsida.
torsdag 10 september 2015
Jan Myrdal ut i intet
Människor kan ju begå misstag. Även människor som visat prov på stora insikter i vissa frågor kan bli helt gränslöst pinsamma i annat.
Men ibland handlar det inte om något som misstag. Utan om att ta steget ut i en rent hallucinatorisk värld. Något sådant, inte bara pinsamt utan även oerhört kusligt, är Jan Myrdals konsekventa stöd till Pol Pot.
Myrdal har varit, och är fortfarande, stalinist. Det är tragiskt. Men han har trots detta till och från kunnat vara lite kritisk mot Stalin. Men när det gäller Pol Pot är kritiklösheten total. Jag har aldrig sett ett enda negativt ord om den massmördaren från Myrdals penna, eller från hans dator.
Massmorden i Kambodja är en av världshistoriens mest väldokumenterade skeenden. De kan inte jämföras med bondekrigen i Tyskland eller England. De revolterande bönderna slog nedifrån. Efter 1975 slog Pol Pot definitivt uppifrån, som ledare för kanske den mest totalitära och våldsamma regimen i den nutida historien. De otaliga offren kom inte alls i någon högre grad från den gamla härskande klassen. De kom från den bondebefolkning som Pol Pot sade sig försvara, och representera. .
I denna artikel beskriver Myrdal hur trevlig en av Pol Pot-regimens ledare var. Socialminister Ieng Thirith var, får vi veta, en verklig kamrat. En god kamrat. Någon verkligt värd att beundra. Och det var Pol Pot också.
De var "lika föredömligt rättfärdiga som John Ball", den legendariske engelska bondeledaren.
Jag kan på sätt och vis förstå de som 1945 beundrade Stalin, som just hade stått i ledningen för en stat som hade besegrat Nazi-Tyskland. Förstå dem, trots att de hade fel. Men att så här i efterhand beundra Pol Pot och de andra massmördarna i den klick som förvandlade segern över USA-marionetten Lon Nol till en mardröm utan like, och som efter att de hade störtats 1979 dessutom allierade sig med den USA-imperialism de tidigare hade kämpat mot, är helt och hållet oförståeligt. Det är både ett brott - och en ofattbar dumhet.
Jan Myrdal har aldrig seriöst försökt bemöta den omfattande dokumentationen som finns om Pol Pot-regimen, Han argumenterar till och med sämre än den Robert Faurisson som han obegripligt nog försökte försvara 1981.
Läs gärna Jan Myrdals Skriftställning 1 och 2, som kom ut i slutet av 60-talet. Där visar han prov på både skarpsinne och intelligens. Och engagemang. Men den stalinistiska logiken är alltid förödande - för både omdömet och den politiska moralen. Den var katastrofal när den ledde till ett förnekande av de brott som begicks i Sovjet under tvångskollektiviseringen och massutrensningarna under 30-talet. Men när den handlar om att idag försvara Pol Pot är den inte endast katastrofal. Det är ett intellektuellt, politiskt och moraliskt självmord.
Det är att ta ett stort steg från den verklighet som existerar till att fastna i ett intellektuellt tomrum. Ett steg ut i intet, in i ett politiskt icke-vara, ett svart och iskallt mörker som slukar de som mot bättre vetande tar steget ut över avgrunden.
Men ibland handlar det inte om något som misstag. Utan om att ta steget ut i en rent hallucinatorisk värld. Något sådant, inte bara pinsamt utan även oerhört kusligt, är Jan Myrdals konsekventa stöd till Pol Pot.
Myrdal har varit, och är fortfarande, stalinist. Det är tragiskt. Men han har trots detta till och från kunnat vara lite kritisk mot Stalin. Men när det gäller Pol Pot är kritiklösheten total. Jag har aldrig sett ett enda negativt ord om den massmördaren från Myrdals penna, eller från hans dator.
Massmorden i Kambodja är en av världshistoriens mest väldokumenterade skeenden. De kan inte jämföras med bondekrigen i Tyskland eller England. De revolterande bönderna slog nedifrån. Efter 1975 slog Pol Pot definitivt uppifrån, som ledare för kanske den mest totalitära och våldsamma regimen i den nutida historien. De otaliga offren kom inte alls i någon högre grad från den gamla härskande klassen. De kom från den bondebefolkning som Pol Pot sade sig försvara, och representera. .
I denna artikel beskriver Myrdal hur trevlig en av Pol Pot-regimens ledare var. Socialminister Ieng Thirith var, får vi veta, en verklig kamrat. En god kamrat. Någon verkligt värd att beundra. Och det var Pol Pot också.
De var "lika föredömligt rättfärdiga som John Ball", den legendariske engelska bondeledaren.
Jag kan på sätt och vis förstå de som 1945 beundrade Stalin, som just hade stått i ledningen för en stat som hade besegrat Nazi-Tyskland. Förstå dem, trots att de hade fel. Men att så här i efterhand beundra Pol Pot och de andra massmördarna i den klick som förvandlade segern över USA-marionetten Lon Nol till en mardröm utan like, och som efter att de hade störtats 1979 dessutom allierade sig med den USA-imperialism de tidigare hade kämpat mot, är helt och hållet oförståeligt. Det är både ett brott - och en ofattbar dumhet.
Jan Myrdal har aldrig seriöst försökt bemöta den omfattande dokumentationen som finns om Pol Pot-regimen, Han argumenterar till och med sämre än den Robert Faurisson som han obegripligt nog försökte försvara 1981.
Läs gärna Jan Myrdals Skriftställning 1 och 2, som kom ut i slutet av 60-talet. Där visar han prov på både skarpsinne och intelligens. Och engagemang. Men den stalinistiska logiken är alltid förödande - för både omdömet och den politiska moralen. Den var katastrofal när den ledde till ett förnekande av de brott som begicks i Sovjet under tvångskollektiviseringen och massutrensningarna under 30-talet. Men när den handlar om att idag försvara Pol Pot är den inte endast katastrofal. Det är ett intellektuellt, politiskt och moraliskt självmord.
Det är att ta ett stort steg från den verklighet som existerar till att fastna i ett intellektuellt tomrum. Ett steg ut i intet, in i ett politiskt icke-vara, ett svart och iskallt mörker som slukar de som mot bättre vetande tar steget ut över avgrunden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)