På förekommen anledning.
Det finns människor som tror att Sverige är infiltrerat av putinister. Det finns till och med de som systematiskt går igenom sina fb-konton på jakt efter vad de tror är hel- halv- och kvartsputinister så att de kan radera dem.
De finns de som ställer som krav att de som vill vara fb-vän med denne, att aldrig under några som helst omständigheter länka till någon som den förstnämnde definierar som "putinist".
Även personer som hårt tar avstånd från Putin, och den roffarkapititalism som råder i det av honom styrda Ryssland, definieras av fanatikerna ofta som "putinister" om dessa inte har de entydigt "anti-putinistiska" analyser som krävs, av exemplevis orsakskedjorna bakom striderna i Ukraina eller Syrien, eller vem som har rätt till Sydossetien.
Det finns de som om någon publicerar ett inlägg om en sådan, eller någon annan "Putinrelaterad" fråga, som inte är tillräckligt automatiskt fördömande inte endast mot Putin, men mot alla linjer som indirekt skulle kunna ses som för milda mot någon åtgärd som Putin någonsin vidtagit - framförallt inte ställer frågan "är det rätt eller fel?" (alla som kan misstänkas vara inställsamma mot Putin i någon fråga har alltid definitionsmässigt fel, remember!) utan "står hen på FSB:s lönelista? hur mycket pengar får hen?".
De finns de som tror att putinisterna har ett hemligt växande nätverk i Sverige som kommer att växa och växa - om de inte stoppas.
Själv tror jag att det finns ytterst få verkliga putinister i Sverige (och inom vänstern ännu färre) - och de flesta som i de feberyrande putinofob-kretsarna utpekas som putinister är inte alls putinister.
Men om man säger så kan man förstås också ses som en otäck medlöpare. Vilket hände mig helt nyligen, med bland annat en blockering på Facebook som resultat. Jag har ingen lust att gå in på några detaljer, men det var aningen obehagligt.
tisdag 28 juni 2016
fredag 24 juni 2016
Brexit!
Nu ÄR det klart. Brexitsidan har nått det antal röster som behövs för att vinna.
Jag tycker att det är bra att det blev så. EU är ett nyliberalt projekt som har spelat en aktiv roll i utvecklingen mot en allt större ojämlikhet i Europa. Som har backat upp privatiseringar, och nedskärningar...
Som har ett regelsystem som i princip omöjliggör varje försök att driva en politik som på allvar undergräver storkapitalets makt.
Däremot är det oerhört tragiskt att en mycket stor del av EU-motståndet i Storbritannien har drivits av invandrarfientliga högerpopulister. Det lämnar en bitter bismak.
Det gör att man ändå inte kan glädja sig på det sätt som man skulle kunna gjort om det inte hade varit så...
OK, nu ska jag i alla fall försöka somna.
Jag tycker att det är bra att det blev så. EU är ett nyliberalt projekt som har spelat en aktiv roll i utvecklingen mot en allt större ojämlikhet i Europa. Som har backat upp privatiseringar, och nedskärningar...
Som har ett regelsystem som i princip omöjliggör varje försök att driva en politik som på allvar undergräver storkapitalets makt.
Däremot är det oerhört tragiskt att en mycket stor del av EU-motståndet i Storbritannien har drivits av invandrarfientliga högerpopulister. Det lämnar en bitter bismak.
Det gör att man ändå inte kan glädja sig på det sätt som man skulle kunna gjort om det inte hade varit så...
OK, nu ska jag i alla fall försöka somna.
torsdag 23 juni 2016
Jag hoppas ändå att det blir en Brexit...
Under många år sågs ja eller nej till EU (tidigare EG, och ännu tidigare EEC), som en höger-vänsterfråga. De flesta som var mot EEC/EG/EU var "vänster", de flesta som var för var "höger".
I och med framväxten av en högernationalistisk/ högerpopulistisk/ invandrarfientlig strömning ändrades detta. Denna typ av höger är numera normalt sett mot EU.
I Storbritannien är detta alldeles ovanligt uppenbart. Många som kampanjar för Brexit har åsikter som kan göra de modigaste mörkrädda....
Men trots detta - om jag bodde i Storbritannien skulle jag rösta på Brexit. Jag tycker frågan för mig är ovanligt enkel.
Jag är mot både den "nationella" och den mer etablerade nyliberala högern. Det är den senare som byggt upp EU med dess regelsystem. Jag är för en politik som utmanar kapitalismen - en socialistisk politik. Varje sådan politik skulle mycket snart komma i konflikt med EU:s reaktionära, prokapitalistiska och snåriga regelsystem.
Se bara på Grekland, och den skamlösa diktatpolitik EU bedrev mot det landet...
Jag länkar här gärna till den engelska vänstertidningen Morning Star, som verkar ha en liknande linje.
Jag hoppas på Brexit, som ett steg mot att ifrågasätta det prokapitalistiska projekt som EU är - och alltid har varit.
Nu är det inte alls så att några viktiga frågor skulle få en lösning vid en Brexit. Men åtminstone ett av hindren för att kunna bedriva en poltik mot det järngrepp som storfinansen håller hela Europa i skulle då ha avlägsnats....
I och med framväxten av en högernationalistisk/ högerpopulistisk/ invandrarfientlig strömning ändrades detta. Denna typ av höger är numera normalt sett mot EU.
I Storbritannien är detta alldeles ovanligt uppenbart. Många som kampanjar för Brexit har åsikter som kan göra de modigaste mörkrädda....
Men trots detta - om jag bodde i Storbritannien skulle jag rösta på Brexit. Jag tycker frågan för mig är ovanligt enkel.
Jag är mot både den "nationella" och den mer etablerade nyliberala högern. Det är den senare som byggt upp EU med dess regelsystem. Jag är för en politik som utmanar kapitalismen - en socialistisk politik. Varje sådan politik skulle mycket snart komma i konflikt med EU:s reaktionära, prokapitalistiska och snåriga regelsystem.
Se bara på Grekland, och den skamlösa diktatpolitik EU bedrev mot det landet...
Jag länkar här gärna till den engelska vänstertidningen Morning Star, som verkar ha en liknande linje.
Jag hoppas på Brexit, som ett steg mot att ifrågasätta det prokapitalistiska projekt som EU är - och alltid har varit.
Nu är det inte alls så att några viktiga frågor skulle få en lösning vid en Brexit. Men åtminstone ett av hindren för att kunna bedriva en poltik mot det järngrepp som storfinansen håller hela Europa i skulle då ha avlägsnats....
onsdag 22 juni 2016
Kulturrevolutionen 50 år
Det är lite svårt att exakt definiera när kulturrevolutionen i Kina började. Och faktiskt även när den slutade. Det finns en del som menar att den började redan 1962, och att den slutade först när Mao Zedong dog 1976. Men det var sommaren 1966 som de massmobiliseringar som brukade förknippas med kulturrevolutionen inleddes på allvar och det var i april 1969 som dessa officiellt förklarades ha avslutats.
Själv har jag nog (liksom många andra!) haft svårt att förstå vad som egentligen hände. Av alla politiska skeenden som inträffat under mitt liv är det nog denna en av de som jag haft svårast att greppa, för att inte tala om ha någon bestämd uppfattning om.
När den började var jag 11 år - och jag fattade definitivt ingenting. Men även när jag blev äldre var den mycket svår att förstå.
Idag är nog den allmänna bilden man får ta del av att det var manipulerade folkmassor som användes av klicken runt Mao för att denna skulle stärka sin makt. Denna kompletteras ofta genom olika beräkningar av hur många som anses ha dött under kulturrevolutionen. Den beskrivs ofta ha lett till massmord jämförbara med de som initierades av Hitler, Stalin och Pol Pot. Och i en mycket läst bok av Jung Chang och Jon Hallyday sägs Mao ha varit … ond redan från födseln.
Denna syn kan byggas upp med hänvisningar till fakta, liksom den naivt positiva synen under sjuttiotalet förvisso kunde byggas upp med hänvisningar till andra fakta...
Nu är en av aspekterna av dagens syn - att den maoistiska fraktionen manipulerade folkmassor för att få stöd i en maktkamp inom partiet - självfallet riktig, och dessutom inte speciellt ny. Det var inte en ovanlig ståndpunkt när det begav sig, inte heller i yttersta vänstern.
Jag ska här börja med två citat från, och länkar till, två texter från 1967 och 1969 från icke-maoistiska delar av den yttersta vänstern. De är på sätt och vis tidsdokument. Det kan verka slött att börja denna artikel med att citera andra, och det kanske det är, men jag ska senare i sommar skriva mer om denna period i Kinas historia.
Genom denna länk kan man läsa en artikel av Peter Taafe från februari 1967 i den trotskistiska tidningen Miltant i England, som gavs ut av en grupp som verkade inom Labourpartiet
Den har en ganska enkel linje. En del av det stalinistiska ledarskapet i Kina har startat en kampanj för att slå ut sina motståndare i partiet och använder kontrollerade massmobiliseringar för att uppnå detta syfte:
”Meeting opposition from a layer of the bureaucracy, Mao-Zedong brought into being the Red Guards as a club by which to beat down and destroy the opposition.”
Taafe betonar den ytterst odemokratiska karaktären på det kinesiska kommunistpartiet:
"It is conveniently forgotten that the Communist Party has held only two Central Committee meetings in four years while the Congresses have been convened only twice since 1949! What hope then is there for the masses to have a say in deciding their own fate under the present regime?
The present massive rallies in Beijing and elsewhere are not socialist democracy. On the contrary, as Leon Trotsky pointed out some thirty years ago, 'The democratic ritual of Bonapartism is the plebiscite. From time to time the question is presented to the citizens: for or against the leader.' ”
Taafe menar att det enda reella alternativet till den stalinistiska regimen är en socialistisk demokrati:
"Genuine socialist democracy means the democratic control and management of the economy and the state by the working class and the people themselves. It means elected delegates subject to recall and with a clearly defined maximum wage, an armed people instead of the standing army, the right of all working class tendencies which accept the nationalised property to be represented in the workers councils, and all the factors which make for real Soviet power.
None of these exist in China at the present time. Hence the convulsions, contradictions and mismanagement of the economy by the bureaucracy."
Men det finns något viktigt som saknas i denna text. För i kulturrevolutionen i Kina mobiliserades miljoner människor. De agerade inte endast för att någon beordrat dem - de hade egna idéer och hade fått bilden att de hade rätt att kämpa för jämlikhet och mot förtryck. De var inte så lätta att kontrollera. Och när den maoistiska fraktionen till sist kom fram till att den måste göra något åt dessa stora grupper av människor som hade fått ökad självrespekt när de inte endast hade tillåtits gå ut på gator och torg, utan också getts makten att avsätta "reaktionära" auktoriteter på basplanet, visade det sig att det var lättare sagt än gjort.
En annan, senare och längre text, en resolution från en annan trotskistisk strömnings världskongress, 1969, försökte även ta upp denna problematik. Den kan läsas här (på svenska).
Dess inställning till maoismen var i stort sett lika negativ som den hos Peter Taafe, vilket bland annat visas i denna formulering:
"Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armén under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen."
Men samtidigt insåg den i högre grad att de massmobliseringar som maoisterna initierade hade en eget dynamik. vilket gjorde att det inte kan ses som en ren upprepning av Stalins utrensningar:
"Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas 'maktövertagande'. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död."
Kulturrevolutionen rymde alltså en inneboende motsättning, mellan de syften som fanns hos den byråkratiska ledning som från början hade startat den, och den dynamik som uppstod när miljoner människor mobiliserades under paroller om jämlikhet.
Under denna sommar tänker jag alltså skriva lite mer om kulturrevolutionen och perioden efter den. Den primitivt "anti-totalitära" analysmetod som dominerar dagens syn på denna period är i grunden mest av allt en spegelbild av den naiva maoistiska syn som dominerade bilden omkring 1970 (och som även trängde in i borgerlig media, liksom dagens "anti-totalitära" analysmetod trängt långt in i vänstern!) .
Jag tänker alltså de närmaste månaderna försöka ta upp en del olika aspekter på dessa dramatiska händelser....
Själv har jag nog (liksom många andra!) haft svårt att förstå vad som egentligen hände. Av alla politiska skeenden som inträffat under mitt liv är det nog denna en av de som jag haft svårast att greppa, för att inte tala om ha någon bestämd uppfattning om.
När den började var jag 11 år - och jag fattade definitivt ingenting. Men även när jag blev äldre var den mycket svår att förstå.
Idag är nog den allmänna bilden man får ta del av att det var manipulerade folkmassor som användes av klicken runt Mao för att denna skulle stärka sin makt. Denna kompletteras ofta genom olika beräkningar av hur många som anses ha dött under kulturrevolutionen. Den beskrivs ofta ha lett till massmord jämförbara med de som initierades av Hitler, Stalin och Pol Pot. Och i en mycket läst bok av Jung Chang och Jon Hallyday sägs Mao ha varit … ond redan från födseln.
Denna syn kan byggas upp med hänvisningar till fakta, liksom den naivt positiva synen under sjuttiotalet förvisso kunde byggas upp med hänvisningar till andra fakta...
Nu är en av aspekterna av dagens syn - att den maoistiska fraktionen manipulerade folkmassor för att få stöd i en maktkamp inom partiet - självfallet riktig, och dessutom inte speciellt ny. Det var inte en ovanlig ståndpunkt när det begav sig, inte heller i yttersta vänstern.
Jag ska här börja med två citat från, och länkar till, två texter från 1967 och 1969 från icke-maoistiska delar av den yttersta vänstern. De är på sätt och vis tidsdokument. Det kan verka slött att börja denna artikel med att citera andra, och det kanske det är, men jag ska senare i sommar skriva mer om denna period i Kinas historia.
Genom denna länk kan man läsa en artikel av Peter Taafe från februari 1967 i den trotskistiska tidningen Miltant i England, som gavs ut av en grupp som verkade inom Labourpartiet
Den har en ganska enkel linje. En del av det stalinistiska ledarskapet i Kina har startat en kampanj för att slå ut sina motståndare i partiet och använder kontrollerade massmobiliseringar för att uppnå detta syfte:
”Meeting opposition from a layer of the bureaucracy, Mao-Zedong brought into being the Red Guards as a club by which to beat down and destroy the opposition.”
Taafe betonar den ytterst odemokratiska karaktären på det kinesiska kommunistpartiet:
"It is conveniently forgotten that the Communist Party has held only two Central Committee meetings in four years while the Congresses have been convened only twice since 1949! What hope then is there for the masses to have a say in deciding their own fate under the present regime?
The present massive rallies in Beijing and elsewhere are not socialist democracy. On the contrary, as Leon Trotsky pointed out some thirty years ago, 'The democratic ritual of Bonapartism is the plebiscite. From time to time the question is presented to the citizens: for or against the leader.' ”
Taafe menar att det enda reella alternativet till den stalinistiska regimen är en socialistisk demokrati:
"Genuine socialist democracy means the democratic control and management of the economy and the state by the working class and the people themselves. It means elected delegates subject to recall and with a clearly defined maximum wage, an armed people instead of the standing army, the right of all working class tendencies which accept the nationalised property to be represented in the workers councils, and all the factors which make for real Soviet power.
None of these exist in China at the present time. Hence the convulsions, contradictions and mismanagement of the economy by the bureaucracy."
Men det finns något viktigt som saknas i denna text. För i kulturrevolutionen i Kina mobiliserades miljoner människor. De agerade inte endast för att någon beordrat dem - de hade egna idéer och hade fått bilden att de hade rätt att kämpa för jämlikhet och mot förtryck. De var inte så lätta att kontrollera. Och när den maoistiska fraktionen till sist kom fram till att den måste göra något åt dessa stora grupper av människor som hade fått ökad självrespekt när de inte endast hade tillåtits gå ut på gator och torg, utan också getts makten att avsätta "reaktionära" auktoriteter på basplanet, visade det sig att det var lättare sagt än gjort.
En annan, senare och längre text, en resolution från en annan trotskistisk strömnings världskongress, 1969, försökte även ta upp denna problematik. Den kan läsas här (på svenska).
Dess inställning till maoismen var i stort sett lika negativ som den hos Peter Taafe, vilket bland annat visas i denna formulering:
"Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armén under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen."
Men samtidigt insåg den i högre grad att de massmobliseringar som maoisterna initierade hade en eget dynamik. vilket gjorde att det inte kan ses som en ren upprepning av Stalins utrensningar:
"Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas 'maktövertagande'. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död."
Kulturrevolutionen rymde alltså en inneboende motsättning, mellan de syften som fanns hos den byråkratiska ledning som från början hade startat den, och den dynamik som uppstod när miljoner människor mobiliserades under paroller om jämlikhet.
Under denna sommar tänker jag alltså skriva lite mer om kulturrevolutionen och perioden efter den. Den primitivt "anti-totalitära" analysmetod som dominerar dagens syn på denna period är i grunden mest av allt en spegelbild av den naiva maoistiska syn som dominerade bilden omkring 1970 (och som även trängde in i borgerlig media, liksom dagens "anti-totalitära" analysmetod trängt långt in i vänstern!) .
Jag tänker alltså de närmaste månaderna försöka ta upp en del olika aspekter på dessa dramatiska händelser....
söndag 12 juni 2016
Den extremislamistiska terrorn...
... slår nu till mot HBTQ-miljöer i USA.
Det är vidrigt, upprörande och dessutom mycket oroväckande. Det kommer att kunna skapa rena skräckstämningar hos stora grupper av människor som redan är utsatta för hatbrott och förakt.
En annan sak som är helt vidrigt i sammanhanget är den kommentar som den så kallade "The Donald", dvs den man som om inte ett rent mirakel inträffar blir republikanernas presidentkandidat, twittrade ut omedelbart efter attacken.
Efter att ha nåtts av beskedet att 50 människor har dödats i ett terrordåd skrev han: "Jag uppskattar gratulationerna över att jag har haft rätt om radikal islamistisk terrorism, jag vill inte ha gratulationer, jag vill ha tuffhet och vaksamhet. Vi måste vara smarta!"
Denne störde narcissist kan bli ledare för världens starkaste militärmakt nästa januari.
Jag är rädd för IS, men jag är uppriktigt sagt ännu räddare för Donald Trump.
Det är vidrigt, upprörande och dessutom mycket oroväckande. Det kommer att kunna skapa rena skräckstämningar hos stora grupper av människor som redan är utsatta för hatbrott och förakt.
En annan sak som är helt vidrigt i sammanhanget är den kommentar som den så kallade "The Donald", dvs den man som om inte ett rent mirakel inträffar blir republikanernas presidentkandidat, twittrade ut omedelbart efter attacken.
Efter att ha nåtts av beskedet att 50 människor har dödats i ett terrordåd skrev han: "Jag uppskattar gratulationerna över att jag har haft rätt om radikal islamistisk terrorism, jag vill inte ha gratulationer, jag vill ha tuffhet och vaksamhet. Vi måste vara smarta!"
Denne störde narcissist kan bli ledare för världens starkaste militärmakt nästa januari.
Jag är rädd för IS, men jag är uppriktigt sagt ännu räddare för Donald Trump.
lördag 4 juni 2016
Tidningen Brand om Per Gahrton och vänsterliberalismen
Det är kul att se att den anarkistiska tidningen Brand i en artikel tagit upp den mer eller mindre Per Gahrton-inspirerade vänsterliberalismen i FPU och Liberala Förbundet, som utvecklades under sent 60-tal, och gradvis började vittra sönder efter Gahrtons nederlag på FPU:s kongress 1971. Speciellt kul för mig är det att den har använt sig av mina bloggartiklar om saken som en av sina huvudkällor. (Mer personliga kommentarer från mig när det begav sig återfinns för övrigt här och här.)
Egentligen bestod denna "vänsterliberalism" av två ganska olika strömmingar. Dels en som verkligen var vänsterliberal, och som på allvar verkade tro att man kunde använda Folkpartiet som en bas för radikala förändringar. Dit hörde bland annat Gahrton själv. Dels en som snabbt utvecklades till någon form av "utopisk socialism", som bäst representeras av Liberala Förbundets programskrivningar från 1969 och framåt - med krav på att ekonomin skulle förändras till total ekonomisk jämlikhet ("lika konsumtionsmöjligheter") och löntagarstyrda företag.
Jag började 1969-70 som Gahrton-sympatisör (minus illusionerna i Folkpartiet, som jag aldrig delade), blev sedan någon gång hösten 1970 anhängare till Liberala Förbundets utopiska socialism - för att sedan i maj 1971 lämna allt detta bakom mig och bli marxist "på riktigt" (vilket inte hindrade att jag åkte till FPU:s kongress juni 1971 och nog irriterade de flesta från båda sidorna genom ”extrema” inlägg).
Idag tror jag nog att vare sig gahrtonitisk vänsterliberalism eller Liberala Förbundets utopism skulle kunna vara möjliga att driva ens i mycket små grupper. Vi lever i en annan tid nu. Men tyvärr slogs inte endast udda idéer som dessa sönder i det bistra klimat som följde - utan även andra mindre utopiska vänsteralternativ.
Igår åskade det på eftermiddagen. I motsats till många andra somnar jag lätt när det åskar, så jag somnade plötsligt med kläderna på. Plötsligt vaknade jag mellan två blixtar med en tanke i huvudet - "det var bättre förr". En inte speciellt originell tanke, som dessutom blir lite lätt naturlig om man är 61 år och fått se det mesta gå fel.
Förmodligen ingick ändå inte Per Gahrtons vänsterliberalism i de latenta drömtankarna. Men nu när jag letat reda på Per Gahrtons Folkpartist!- är du inte klok? (Aldus/Bonniers 1970), som jag köpte redan hösten 1970, tycker jag nog följande: Det måste ändå på många sätt ha varit bättre tider, då en ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund faktiskt kunde ge ut en sådan bok...
Egentligen bestod denna "vänsterliberalism" av två ganska olika strömmingar. Dels en som verkligen var vänsterliberal, och som på allvar verkade tro att man kunde använda Folkpartiet som en bas för radikala förändringar. Dit hörde bland annat Gahrton själv. Dels en som snabbt utvecklades till någon form av "utopisk socialism", som bäst representeras av Liberala Förbundets programskrivningar från 1969 och framåt - med krav på att ekonomin skulle förändras till total ekonomisk jämlikhet ("lika konsumtionsmöjligheter") och löntagarstyrda företag.
Jag började 1969-70 som Gahrton-sympatisör (minus illusionerna i Folkpartiet, som jag aldrig delade), blev sedan någon gång hösten 1970 anhängare till Liberala Förbundets utopiska socialism - för att sedan i maj 1971 lämna allt detta bakom mig och bli marxist "på riktigt" (vilket inte hindrade att jag åkte till FPU:s kongress juni 1971 och nog irriterade de flesta från båda sidorna genom ”extrema” inlägg).
Idag tror jag nog att vare sig gahrtonitisk vänsterliberalism eller Liberala Förbundets utopism skulle kunna vara möjliga att driva ens i mycket små grupper. Vi lever i en annan tid nu. Men tyvärr slogs inte endast udda idéer som dessa sönder i det bistra klimat som följde - utan även andra mindre utopiska vänsteralternativ.
Igår åskade det på eftermiddagen. I motsats till många andra somnar jag lätt när det åskar, så jag somnade plötsligt med kläderna på. Plötsligt vaknade jag mellan två blixtar med en tanke i huvudet - "det var bättre förr". En inte speciellt originell tanke, som dessutom blir lite lätt naturlig om man är 61 år och fått se det mesta gå fel.
Förmodligen ingick ändå inte Per Gahrtons vänsterliberalism i de latenta drömtankarna. Men nu när jag letat reda på Per Gahrtons Folkpartist!- är du inte klok? (Aldus/Bonniers 1970), som jag köpte redan hösten 1970, tycker jag nog följande: Det måste ändå på många sätt ha varit bättre tider, då en ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund faktiskt kunde ge ut en sådan bok...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)