fredag 16 februari 2018

Bresjnjev och Kosygin som skeptiker - och censorer

Apropå det tidigare inlägget om UFO-rapporter i Sovjet 1968..

På något sätt var den korta öppningen för UFO-positiva forskare i Sovjet kring 1968 ett eko av Chrusjtjov-tidens mer fantasifulla period, även om just flygande tefat inte ingick i just Chrusjtjov-tidens koncept. Under Chrusjtjov fick ju Lysenko styra jordbrukspolitiken, och vad gäller rymdforskning kunde ledande auktoriteter i Sovjet spekulera om färgerna på växtligheten på Venus, att marsmänniskor byggde månarna Phobos och Deimos någon gång på 17- eller 1800-talen ( eftersom de inte upptäckts på 1700-talet, men först iakttogs under 1800-talet), om att rymdmänniskor flitigt besökt jorden under forntiden etc.

Så fort Chrusjtjov föll, föll ju också Lysenko, och även i rymdforskningen började man snart låta mer "skeptiska" (eller om man så vill tråkiga). Det där med UFO 1968 verkar vara ett återfall till Chrusjtjovtidens fantasifullhet, även om denna som sagt inte omfattat just UFO:s . Men sedan stramades det snabbt åt. Och då anklagades Zigel för att vara påverkad av idealistiska fantaster i USA. Hans UFO-sällskap tolererades i och för sig, men de fick efter ett tag inte publicera sig offentligt, utan fick endast karaktären av en privat diskussionsklubb.

Under Bresjnjev och Kosygin var linjen att Chrusjtjov varit en fantasifull "subjektivist",och att detta nu skulle ändras. Ett av uttrycken för det på det vetenskapliga fältet, var att man skulle undvika spekulativa utsvävningar. Det var väl därför UFO-perioden i sovjetisk media blev så kort.

Det bör förstås påpekas att själva idén att staten ska kunna förbjuda åsikter om vetenskap och kultur var ett arv från stalinismen. Hur galna än en del åsikter skulle kunna ansetts vara, borde de naturligtvis ha bemötts i en öppen debatt.

Under Sovjetunionens tio första år var den vetenskapliga debatten och kulturlivet i stort sett helt fritt, medan den politiska debatt som faktiskt fördes hade begränsningar. Endast de som godtog sovjetsystemets existens och inte ville återuppta kapitalismen fick delta i den.

När vänsteroppositionen förbjöds i december 1927, inleddes en strypning av den inomsocialistiska politiska debatten. Och efter att även högeroppositionen krossats ett år senare började stalinisterna också ge sig på kultur och vetenskap. (Och för den delen religion och filosofi etc.)

Det skapade ett system som i princip var helt totalitärt, fram till Stalins död. Men även efter dennes död fanns mycket av den stalinistiska kontrollen över både vetenskap och kulturliv kvar, vilket Zigels öde är ett exempel på.

När Sovjetpressen började intressera sig för UFO:s

(Från min huvudblogg 12 februari 2018.)


Lite kuriosa.

Idag för femtio år sedan (12 februari 1968) rapporterar Svenska Dagbladet att den sovjetiska pressen gjort en helomvändning i sin rapportering om UFOs/ "flygande tefat". Tidigare hade man avfärdat sådana rapporter som borgerliga fantasifoster i väst, typiska för vidskepliga strömningar i den kapitalistiska världen.

Nu publicerar man till synes oförklarliga rapporter från västvärlden, utan att avfärda dem som fantasier, och det förklaras att sådana oförklarliga rapporter även finns i Sovjetunionen.

SvD intervjuar sovjetiska forskare som Felix Zigel som säger att man inte kan veta vad det är, men att den utomjordiska hypotesen inte är utesluten.

Egentligen är det logiskt. Redan 1961 publicerade den australiske kommunistiska journalisten Wilfred Burchett en bok om Gagarins rymdfärd, som även översattes till svenska. Där intervjuade han ledande sovjetiska forskare som bland annat argumenterade för att de båda marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, byggda av marsmänniskor.

Till och med åsikter som liknar de som senare i väst drevs av Erich von Däniken fördes då fram - att det finns belägg för att rymdmänniskor tidigare besökt jorden och var ansvariga för en del av de tidigaste monumenten i ex.vis Egypten.

Om sådana spekulativa teorier kunde föras fram i Sovjet redan i slutet av 50-talet var det ju ologiskt att man ändå kategoriskt förnekade "flygande tefat"...

Därför var svängningen 1968 ganska följdriktig....

Men faktum är att officiella sovjetiska astrofysiker under sent 50- och tidigt 60-tal ofta var mycket mer "flummigt" spekulativa än sina kolleger i USA och västvärlden. I Sovjet rådde då rymdfeber, och entusiasmen för det egna rymdprogrammet var nog en orsak. Det var ju lättare att entusiasmera sig för detta om man antog att rymden innehöll mera intressanta saker än bara plasma, giftiga gasmoln och/ eller grus och sten..
-------------------------------.
Tillägg
Om man kollar lite ser man att den officiella inställningen i Sovjet i denna fråga efter ett tag svängde tillbaks till den gamla linjen. Zigel själv tilläts att bilda Sovjets första UFO-sällskap, men förbjöds efter ett tag att offentligt driva sin linje i denna fråga.

måndag 12 februari 2018

V, VPK och nutidens allmänna elände

Jag har röstat på Vänsterpartiet i varje riksdagsval sedan 1994. Det är det enda parti som har en chans att komma in i riksdagen, och som har några likheter med de politiska åsikter jag har. Jag skriver medvetet "några likheter" för mycket mer än så är det inte.

Inom V idag förs inte fram några krav som på allvar utmanar maktförhållandena i samhället. Allt är så vagt, så försiktigt.

Titta bara på kongressdebattten. En del vill hålla sig inom de ekonomiska ramarna, andra vill att staten ska låna pengar för att gå utöver dessa. Låna pengar? Av vem?  Av storföretagen? Som sedan ska ha tillbaka dessa, med ränta.

Det var helt andra diskussioner inom det gamla VPK. Se gärna detta exempel - en partiledarutfrågning av CH Hermansson från 1967. Inte 1968, som det står på YouTube - om man lyssnar noga hör man att den torde ägt rum någon gång andra hälften av 1967, som en sorts mellanvalsutfrågning.

Om ni inte orkar höra hela (i början är det mest tramsfrågor) gå gärna in mellan 21.17 och 28.32. Där pressas Hermansson med frågor om skattepoltik och nationaliseringar. Det framgår att VPK vill nationalisera banker och de största företagen. Och då med någon sorts ersättning,

Utfrågarna undrar nästan lite upprört om dessa ersättningar inte kommer att ätas upp av de drastiska förmögenhetsskatter som VPK då stod för. Hermansson förnekar inte alls detta. Tvärtom framgår det ganska klart att endast små aktieägare i prakitiken ska få ersättning. Han protesterar inte när de "tre O:na" (Olivercrona, Ortmark, Orup) frågar honom om det inte i praktiken innebär en konfiskering.

Hermansson är genomgående ödmjuk, lugnt resonerande - men glasklar.

Ett vänsterparti med en sådan linje skulle jag kunna rösta på med en viss entusisasm. Nu är det väl mer av att rösta på "det minst onda" Eller så.

En annan av ljuspunkterna  i intervjun är nog alldeles mot slutet där utfrågarna pressar Hermansson på kvinnornas ställning bland de ledande VPK-poltikerna. Den var inte speciellt stark, för att uttrycka det lite försiktigt,

De citerar ett uttalande av VPK om att kvinnornas svaga ställning i samhället är ett hot mot demokratin. Och de ställer följjdfrågan om inte kvinnornas svaga ställning i VPK inte också är ett hot mot demokratin.

Hermansson svarar mycket kort. Ja, säger han det är ett hot mot demokratin. Det finns inte ens en antydan till undanglidningar eller undanflykter.

Av alla partiordföranden som funits i de stora partierna i Sverige så länge som jag följt poltik överhuvudtaget har Hermansson varit den utan undantag mest imponerande.

Han levde ovanligt länge, och dog för något år sedan. Men det är inte endast han som är död. Det samhällsklimat där man kunde föra den typen av diskussioner om ekonomisk makt, även av en ordförande för ett riksdagsparti, finns inte längre.

Nej, "allt" var inte "bättre" "förr".  De hände dessutom mycket positivt efter 1967, som ex.vis den framväxande kvinnorörelsen på sjuttiotalet. Och även när vänstervågen gått över kom det under 90-talet upp värdefulla insikter om hur vanligt det är att barn utsätts för övergrepp, och det uppstod ett arbete för att bekämpa detta. Men även där kom en motreaktion, och idag har de mesta av dessa insikter raderats ut.

Jag upplever mig mer och mer som om jag lever i en värld jag inte känner igen. Där dåliga alternativ ställs mot varandra, och där de ljuspunkter som fanns sakta slocknar en efter en. Det kanske är en psykologisk egenhet hos mig. Ja, delvis, men inte framförallt. Det är inte jag som har fått en depression som gjort att jag ser världen mörkare. Det är världen som har blivit mörkare.

Jag skulle vilja att de insikter som i olika frågor fanns på 60-70- och i vissa frågor till och med på 90-talet fick en rennäsans. Men det känns mest som en, kanske inte from, men enfaldig, och på gränsen till dåraktig, förhoppning.

lördag 10 februari 2018

Gunnar Wall skriver intressant...

... om ett huvudvittne till Palmemordet, som just kommit ut med en bok. Det bekräftar det som många redan torde inse - att det finns många obesvarade gåtor, både om mordet och den markliga polisutredningen. Hans ganska långa inlägg kan läsas här.

I sitt inlägg nämner han även sin senaste bok, "Huvudet på en påle". Jag hade tänkt recensera den, men det blev aldrig av. Delvis kanske för att den är så pass fragmenterad

Den inleds med ett långt kaptitel om Rafael Trujillo. den man som var diktator i Dominikanska Republiken fram till 1961. Och hur han hela tiden hade stöttats av USA. Dvs ända fram till den allra sista fasen. då CIA verkar ha spelat en central roll i att han störtades.

Efter det kommer kortare kapitel om olika ämnen - ända fram till ungefär mitten av boken.

Då tar Wall på nytt upp det ämne han är mycket insatt i - just Palmemordet. Detta avsnitt fyller sedan resten av boken.

Här fokusar han mycket på ett märkligt faktum som oftast förbisetts. Nämligen att Lisbeth Palme i det första förhöret sade sig ha sett två gärningsmän. Detta tystades sedan ner på det mest märkliga sätt - ända tills Lisbeth efter ett tag kom med en helt annan version, där det endast fanns en gärningsman

Boken kan rekommenderas, framförallt för Palmeavsnittet, men även för det övriga innehållet.

Den kan beställas här.

När Svenska Dagbladet kastade masken

Om man följer SvD för exakt hundra år sedan kan man se vilken markant förändring som kom när finska inbördeskriget började.

Innan dess hade man både på ledar-och nyhetssidor behandlat bolsjevismen på ett ganska neutralt, men skulle nästan kunna säga "objektivt", sätt.

Men när det finska inbördeskriget inleddes började man närmast tugga fradga. Borta var all objektivitet, alla försiktiga analyser.

SvD:s beskrivning av det finska inbördeskriget är dessutom gemensam för ledar- och nyhetssidor. Ingen skillnad på "news" och "views" här.

Och den ser ut så här. På ena sidan har vi de vita, rättrådiga representanterna för den legala demokratiska ordningen (på ett ställe kallas Finland för det mest demokratiska landet i världen).

På den andra sida har vi de röda som omväxlande kallas för banditer, ligister, tjuvar och mördare - och agenter för den ryska imperialismen.

Det sägs på ett ställe att allt tal om "social revolution" är rena dimridåer för att dölja att det är tal om rysk imperialism. Varför nu Ryssland skulle försöka erövra Finland med hjälp av odisciplinerade grupper av mördare, tjuvar och banditer framgår inte helt klart. Som militär taktik betraktat torde det ju inte vara speciellt lyckat.

De röda sägs ständigt "mörda", men ingenstans sägs något att de vita skulle göra något liknande. Men i ett reportage hade vi en SvD- reporter i en stad som hölls av de röda. Han skriver förvånat att dessa ännu inte börjat mörda och plundra som de gör överallt annars - men tillägger att det nog bara är en tidsfråga innan de börjar göra det.

Den svenska liberala och "frisinnade" pressen angrips för att den beskriver det som sker i Finland som ett inbördeskrig där olika socialgrupper står mot varandra. Detta säger SvD är rent nonsens - vad vi har i Finland är alltså en laglig regering som står mot organiserad (men samtidigt anarkistisk) brottslighet, bakom kulisserna styrd av Ryssland.

Man kräver att regeringen börjar skicka vapen till den vita sidan.

Av döma av de ettriga attackerna på den mer liberala borgerliga pressen försöker denna åtminstone i någon mån att analysera vad som verkligen sker. Det driver SvD till ursinne.

Nu finns det ett stort problem med synen på de röda som banditer, tjuvar och mördare. Det är nämligen så att det finska socialistpartiet (formellt broderorganisation till de svenska socialdemokraterna!) stöder de röda i inbördeskriget. Styrs även detta parti av mördare och banditer? Det låter lite som Moskvarättegångarna.

Missförstå mig inte . Det fanns både en vit och en röd terror i det finska inbördeskriget, liksom senare  i det ryska. Det finns alltid inslag av terror i inbördeskrig.

Men i SvD:s "manikeiskt" svartvita världsbild är det bara den ena sidan som begår terror - och exempelvis vitgardisternas befälhavare general Mannerheim beskrivs som en av ljusets änglar.

Samme Mannerheim som ganska snart inom den finska arbetarklassen fick ett epitet som sedan kom att användas om honom under många årtionden - "slaktaren".

 PS. Fler exempel på hur SvD kommnterade händelser för hundra år sedan kan man funna här.

lördag 3 februari 2018

Ingvar Kamprad och en bisarr hjältedyrkan

Ingvar Kamprad är död. Alla människor dör förr eller senare, men i just Kamprads fall har det lett till en hetsig debatt.

Några har dragit fram hans fascistiska förflutna, och att han så sent som på 50-talet var aktiv i Nysvenska Rörelsen.. På den andra sidan har vi de som tycker att de som kritiserar Kamprad är otacksamma. Han var en stor man, som bildade ett företag som gav en massa människor jobb, gjorde möbler och bidrog till statens skatteinkomster.

Tove Lifvendahl skrev i Svenska Dagbladet ungefär att det var otacksamt av Ung Vänster att kritisera Kamprad eftersom de fick statsbidrag, och dessa var möjliga genom att framgångsrika företagare som Kamprad betalade skatt. De borde i alla fall var LITE tacksamma. Om jag nu fattade henne rätt.

Om vi börjar med det sista är det ett exempel på ett närmast pinsamt borgerligt moraliserande. Ung Vänster skulle få statsbidrag vare sig Kamprad hade funnits eller inte. Om inte Kamprads företag hade funnits hade det funnits andra kapitalister som betalade skatt.

Kamprad grundade inte ett företag för att han brann av en önskan att ge människor jobb, betala skatt och göra bra möbler. Han gjorde det för att han ville bli rik. Han hittade ett framgångskoncept men han gjorde det inte av en hängiven idealism. Att kalla honom ”hjälte” är fånigt.

Om inte Kamprads företag hade tillverkat möbler hade någon annan gjort det. Om inte IKEA hade funnits hade de som jobbade där inte varit arbetslösa för den sakens skull. .

Att kalla de som hittar på ett sätt att bli rika för hjältar är att missbruka ordet. Missbruka det mycket grovt.

Vad gäller Nysvenska Rörelsen var det en mycket obehaglig rörelse. Men det är lite tveksamt om den kunde definieras som nazistisk. Jag vet en del om den eftersom jag 1972 som sjuttonåring deltog i en aktion som lyckades slå sönder ett möte Nysvenska Rörelsen höll för att fira minnet av Gustav III:s statskupp 1772.

Den typen av minoritära våldsaktioner kan man diskutera, i just detta fall skulle jag idag nog inte deltagit i den.

1972 var fascismen inte något hot i Sverige, och aktionen var ganska poänglös.

Nåväl, jag blev lite nyfiken på vems möte vi hade slagit sönder. Så jag gick till KB och ögnade igenom alla nummer av nysvenskarnas tidning Vägen Framåt.

Nysvenska Rörelsen var fascistisk, och de beundrade Mussolini. De var inte nazister, även om de under andra världskriget började flirta med nazismen.

Engdahl var från början inte antisemit, men när han trodde att Hitler skulle vinna kriget började han producera antisemitiska artiklar. När Hitler förlorade ändrade han sig igen, och tog avstånd från antisemitism.

Men fascist förblev han livet ut.

Kamprad var aktiv i Nysvenska Rörelsen in i femtiotalet. Och så sent som 2011 menade han att Engdahl varit en stor man.

Och 1995 hävdade han att den etniska rensningen i Bosnien inte borde fördömas i sig, eftersom mångkultur inte fungerade var det bra att folkgrupper skildes åt.

Det betydde inte att han hyllade massakrerna, men han verkade se dem som överdrifter i något som annars i princip var nödvändigt.

Att ända in till slutet hävda att den cyniska (och opportunistiska ) fascisten Engdahl, som behändigt nog blev antisemit när han trodde att Hitler skulle segra, men tog avstånd när han såg att Hitler hade förlorat, talar inte direkt till Kamprads fördel.

Några är upprörda över att ”vänstern” "firar" Kamprads död. För min del vare sig firar jag eller – ännu mindre – sörjer.

Men om vi hade fått en fascistisk regim i Sverige hade Kamprad med all säkerhet stött den.

Om Tyskland hade ockuperat Sverige och börjat deportera och döda judar hade han i alla fall inte protesterat.

Att kalla honom hjälte är smaklöst.

Vi lever i en kultur idag där man hyllar de som blir rika och börjar med ”två tomma händer”. Nu hade inte Kamprad några tomma händer men själva inställningen äcklar mig.

Att någon lyckas göra sig rik gör inte hen till en hjälte.

Det är en vanlig åsikt idag, men var mindre vanlig på 60- coh 70-talen vilket kanske visas av Hootenany Singers ganska elaka sång ”Mårten Gås”. Hör den gärna här.